Jag minns matchen som om den spelades igår. Den sista skälvande matchen som kunde ta Vallentuna Hockey till en allsvensk plats. Säsongen 99/00 avslutades hemma i Vallentuna ishall mot Tierp. Det var knökfullt på läktarna och det var sådant liv att domarna var tvungna att skriva lappar till sekreteriatet för att göra sig förstådda.
Inför matchen såg jag motståndarnas målvakt stå och darra av nervositet. Den gången tänkte jag…vilken tur att vi har Carl-Johan Klint i kassen. Han agerade redan då med ett lugn och en harmoni som stärkte försvarsspelet.
Efter åtta år i Allsvenskan, sju säsonger med Hammarby och en med Skellefteå, är han tillbaka i den röda tröjan.
Minns du matchen mot Tierp ”Klinten”?
- Självklart, det var en klassisk match. Visst jag har varit med om att spela derby mot AIK med 8.500 personer på läktarna, men i matchen mot Tierp måste det ha varit överfullt i hallen. Jag kommer ihåg att det var som att mötas av en vägg när vi åkte ut på isen. Det var ett värdigt avslut på mina år i Vallentuna. Fast det var också ett snöpligt slut eftersom vi inte vann.
Du funderade på att ta en lång paus från hockeyn efter förra säsongen, vad fick dig att ändra dig?
- Ja, jag hade sådana funderingar av personliga skäl. Jag prioriterade inte hockeyn så högt. För två år sedan blev jag pappa till en dotter som hade lite problem i början på livet och vi fick tillbringa mycket tid på sjukhus. Sedan började de ekonomiska problemen med Hammarby som tog bort mycket av glädjen.
- Självklart spelar det stor roll för mig att klubben har Robert Nordmark som sportchef. Jag vet att han noggrann och vet hur man förbereder sig. Det är en av orsakerna förutom att flera goda vänner kommit till laget. Ledarstaben i Vallentuna är osannolikt bra den här säsongen. Med dem får Vallentuna in en träningskultur. Om ett par-tre år är juniorerna redo för hockey på ett annat sätt då vi har Karim Tomtchev som juniortränare.
Har du fått tillbaka inspirationen?
- Absolut. Jag har funderat på hur jag ska gå in i den här säsongen och det är inte tal om något annat än full satsning. Jag är bara 30 år och kan hålla på i tio år till som målvakt. Jag är inte här för att varva ner utan för att ladda om!
Vad tror du om förutsättningarna för att ni spelare ska kunna prestera ert bästa den kommande säsongen?
- Jag har dålig koll på lagen i serien och hur spelet ser ut. Men flera av de spelare som kommit till laget nu umgås jag privat med, så den sammanhållningen har vi gratis. Alltså är det inget revir som ska pinkas in. Det ger goda förutsättningar för ett sammansvetsat gäng.
Jag har hört att du kanske ska träna målvakter i klubben, en dag i veckan?
- Ja, vi diskuterar detta. Det vore kul eftersom jag firar 10-årsjubileum som målvaktsinstruktör för SHI i år.
Nu har du spelat seniorhockey ungefär lika många år som du spelade ungdomshockey. Kan du jämföra de här två tidsperioderna med varandra?
- Oj, det är svårt. Skillnaderna är så stora så jag vet inte var jag ska börja. Som ungdomsspelare handlade allt om mig, nu är det lagets förmåga att förvara sig som är det viktiga. Då reflekterade jag inte över det. En likhet är att det som driver en är kvar, viljan att vinna matcher. Jag har i och för sig fått kritik för att jag är en utpräglad matchmålvakt som inte kommer upp i samma nivå på träning. Fördelen med detta ändå är att jag inte blir stressad om det går dåligt på träning.
Till sist…en annorlunda fråga. Hur tänker du med ditt mobilsvar när du bara kort säger ”Hej, det är jag…”?
- Ha ha, folk vet väl vem de ringer till. Men jag vet faktiskt inte ens om det är jag som pratar på det meddelandet.
Uffe Lindeborg
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar